Här kommer sanningen.
Helt ärligt, jag är trött på precis allt.
Allt och alla.
Vet helt ärligt inte riktigt vad jag ens ska skriva,
för jag finner inga ord i världen som platsar in på hur jag mår och känner just nu.
Jag har så många blandade känslor och jag har så mycket ångest.
Detta är egentligen helt jävla sjukt!
Jag e faktiskt inte lycklig såhär, jag lever bara med en jävla fasad.
Det är inte ofta jag verkligen ler, alltså verkligen på riktigt.
Jag har inte heller någon kraft kvar, någon kraft att ens orka kämpa.
Skiner solen, så måste jag skina.
Jag ska ju alltid stå bredvid.
Jag ska ju alltid vara allas bästa vän.
Jag ska hålla om dig, och jag ska hålla upp dig när du faller.
Det dumma är att jag faktiskt gör det för dem jag tror är mina vänner, jag finns dem alltid till lags.
Ett samtal bort och jag har varit där direkt, det har räckt att jag har hört deras röst och jag har kört dit direkt.
Men alltid så är det bara när det passar dem, och jag står alltid ensam kvar helt utan svar?
Jag finns dem alltid till lags, och det jag får tillbaka är en kniv i ryggen.
Sanna vänner ska inte svika varandra, gå bakom ryggen på varandra eller ljuga för varandra.
Sanna vänner ska kunna hålla ett löfte.
Men jag tror bara det är som jag har fått fel för mig, eller så har jag helt enkelt aldrig fått träffa en sann riktig vän.
Dem säger att ensam är stark, men vad händer när all ens ork är borta?
När man inte ens orkar kämpa för sig själv längre?
När man känner att man bara faller längre och längre ner hela tiden?
Jag är förtvivlad och vet inte ut eller in längre.
Jag vet knappt vad som ens är rätt och fel längre.
Jag har klarat så många motgångar förr, och har alltid ansett mig vara lika stark efter.
Om inte tillochmed starkare, men nu känns det bara som att allt är borta.
Och allt jag känner är att jag verkligen står ensam kvar.
Är det inte nu mina vänner ska kämpa för mig så som jag har kämpat för dem?
Är det inte nu dem ska hålla om mig, och hålla mig uppe?
Jag låter säkert som en jävla emo eller något nu, men tyck då de.
Detta är bara mina känslor, läs om du vill eller så strunta i det.
Svårare än så är det inte.
Allt jag kan säga är att jag är extremt glad att jag har min mami. <3
Hon får mig att varje dag få en liten bit hopp tillbaka utan att jag ens har sagt något.
Jag är faktiskt inte redo för att gå vidare inte utan dig.
Mina känslor är tyvärr precis lika starka nu som då.
Allt och alla.
Vet helt ärligt inte riktigt vad jag ens ska skriva,
för jag finner inga ord i världen som platsar in på hur jag mår och känner just nu.
Jag har så många blandade känslor och jag har så mycket ångest.
Detta är egentligen helt jävla sjukt!
Jag e faktiskt inte lycklig såhär, jag lever bara med en jävla fasad.
Det är inte ofta jag verkligen ler, alltså verkligen på riktigt.
Jag har inte heller någon kraft kvar, någon kraft att ens orka kämpa.
Skiner solen, så måste jag skina.
Jag ska ju alltid stå bredvid.
Jag ska ju alltid vara allas bästa vän.
Jag ska hålla om dig, och jag ska hålla upp dig när du faller.
Det dumma är att jag faktiskt gör det för dem jag tror är mina vänner, jag finns dem alltid till lags.
Ett samtal bort och jag har varit där direkt, det har räckt att jag har hört deras röst och jag har kört dit direkt.
Men alltid så är det bara när det passar dem, och jag står alltid ensam kvar helt utan svar?
Jag finns dem alltid till lags, och det jag får tillbaka är en kniv i ryggen.
Sanna vänner ska inte svika varandra, gå bakom ryggen på varandra eller ljuga för varandra.
Sanna vänner ska kunna hålla ett löfte.
Men jag tror bara det är som jag har fått fel för mig, eller så har jag helt enkelt aldrig fått träffa en sann riktig vän.
Dem säger att ensam är stark, men vad händer när all ens ork är borta?
När man inte ens orkar kämpa för sig själv längre?
När man känner att man bara faller längre och längre ner hela tiden?
Jag är förtvivlad och vet inte ut eller in längre.
Jag vet knappt vad som ens är rätt och fel längre.
Jag har klarat så många motgångar förr, och har alltid ansett mig vara lika stark efter.
Om inte tillochmed starkare, men nu känns det bara som att allt är borta.
Och allt jag känner är att jag verkligen står ensam kvar.
Är det inte nu mina vänner ska kämpa för mig så som jag har kämpat för dem?
Är det inte nu dem ska hålla om mig, och hålla mig uppe?
Jag låter säkert som en jävla emo eller något nu, men tyck då de.
Detta är bara mina känslor, läs om du vill eller så strunta i det.
Svårare än så är det inte.
Allt jag kan säga är att jag är extremt glad att jag har min mami. <3
Hon får mig att varje dag få en liten bit hopp tillbaka utan att jag ens har sagt något.